Det pratas mycket om hästvälfärd just nu.
Och det är bra. Det är viktigt.
Men mitt i all granskning – i allt som delas, bedöms, döms och hatas – så har jag börjat undra:
Men vem tar hand om ryttarna?
Vem pratar om vad som händer i oss när vi gång på gång får höra att vi gör fel?
Vem hjälper alla de unga, ambitiösa, erfarna, rädda och modiga ryttare som just nu inte vet vad som ens är rätt längre?
Jag möter så många som är rädda att synas.
Som tvivlar på sig själva.
Som presterar tills kroppen stänger av.
Som älskar hästar – men tappar bort sig själva i rädslan att göra fel.
Jag vet hur det känns.
Jag har själv varit där.
Jag har ridit för landslaget – och ändå haft en självkänsla som knappt gick att hitta.
Och även om du som läser inte är ryttare –
men kanske kämpar med press inom en annan sport, i en prestationsmiljö, eller i dig själv –
då tror jag att du kommer känna igen dig.
Därför startar jag nu en serie här.
Om att vara ryttare, människa och stark – på riktigt.
En plats för eftertanke, förståelse och mod.
För det är inte bara hästarna som förtjänar att må bra.
Det gör du också.
Välkommen till serien: Bakom styrkan.
Varje vecka, ett nytt inlägg. Ett nytt andetag. Ett steg närmare balans.
Wisbohammar 